Rasbeskrivning

Historik
Sredneaziatskaja Ovcharkan är en av de äldsta hundraser som praktiskt taget inte förändrats från hur den först såg ut fram till våra dagar. Dess historia sträcker sig 4000 år tillbaka och vid utgrävningar i Turkmenistan har man hittat inte bara benrester utan även en terrakotta statuette av en hund som liknar väldigt mycket dagens Sredneaziatskaja Ovcharkan med kuperade öron och svans. Redan för 2000 år sedan kuperade man sina hundar av samma anledning som idag.

Rasen formades under tusentals år av den karga naturen som utgör det enorma geografiska området som sträcker sig från det Kaspiska havet till gränsen med Kina. Rasen har alltid arbetat som herdehund med de vandrande folkslagen som vandrade igenom de nuvarande länder som Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Iran och en landmassa som huvudsakligen bestod av öken.
Fåren gav både mat och kläder till dessa vandrande folkslag, och gjorde det nödvändig att ha herdehundar som kunde vakta dessa får. Detta svåra liv gjorde det inte möjligt för herden att hålla mer än 2-3 hundar eftersom han inte kunde bära med sig mat till många hundar på sina vandringar. Därför valdes hundar som kunde klara av de svåra förhållanden och när en kull valpar föddes så behöll man några stycken som ansågs bära tecken på att de skulle ha den rätta anatomin och den karaktären som valparnas förfäder hade.

Naturen spelade också en viktig roll eftersom det blev ett naturligt urval eftersom de som inte klarade av naturen gick under.
Under hela denna tid har rasen utsatts för de svåra förhållanden som den varit en del av oavsett om det varit ökenområden i Turkmenistan eller bergen i Tadzjikistan. Dess karaktär har skapats genom dess kontinuerliga kamp mot fybenta inkräktare, rasen skall ha ett massivt huvud, platt huvud utan stop, en kort, kraftig hals, starka ben och en bred bröstkorg med utmärkt andningssystem, dessa kvaliteter var basen för överlevnad för dessa hundar.
Hundar skulle anfalla den fyrbenta inkräktaren på huvudet eller nacken.
Herdarna har under hundratals år genomfört ett naturligt urval av hundarna som de ville ha, de har själva plockat bort de fega, lata och de som var aggressiva mot människan. Under sina vandringar passerade de ofta byar och andra mindre ort och hundarna skulle därmed inte vara elaka mot människan. Inom ett visst avstånd skall rasen vara elak mot inkräktare när den är tillsammans med fåren men när den är utanför farozonen för fåren skall den inte vara elak mot människan. Hunden lämnas med kvinnorna och barn när mannen är borta och där hunden är finns inte det någon orm eller skorpion.

Bristen på mat, kamp mot allt som naturen sätter i vägen för den i öknen såsom ormar som hundarna ibland blir bitna av och dör. Detta liv har gjort den stark och uthållig och lärt den hushålla med både styrkan och mat och dryck. Rasen skall inte bara försvara lägret utan även sig själv och tiken lär sina valpar från när de är små hur de skall undvika ormar och andra faror i öknen. Eftersom en tik inte kunde arbeta hela året så tog herdarna bort tikar för att de kunde oftast bara hålla 3 hundar och då ville man ha hanhundar som kunde arbeta året runt. Det var en selektiv avel där bara de starkaste hundar överlevde. Under dessa år har olika typer inom rasen skapats genom att de olika geografiska förhållandena har ställt krav på rasens konstruktion. Rasen är stark, atletisk, självständig och försvarar sitt territorium med sitt liv. Misstänksam mot främlingar, rasen är självständig och oberoende av andra eftersom den alltid varit tvungen att ta egna beslut när den vaktar fåren. Rasens karaktär har formats av naturen och rasens levnadssätt under alla dessa år.
Mot slutet på 1920 talet bestämde sig jordbruksdepartementet i Turkmenistan för att starta upp en klubb för tjänstehundar och när det gällde den Kyrgyzisk och Turkestan Ovcharkan så ville man undersöka hur lämpade de var för att tjänstegöra i krig.
Under 1930 talet ville jordbruksdepartementet i Turkmenistan inventera hundarna i de olika regionerna. Detta var inte någon lätt uppgift eftersom herdarna var så pass utspridda och bara hade 2-3 hundar med sig. Man inledde ett besöka de kolchoser och sovchoser i de olika regionerna. Tillsammans med dessa jordbruk organiserade man ett kontrollerat avelsarbete. Man upprättade avelsstationer (kennel) där man kunde inleda uppfödning av Sredneaziatskaja ovcharka. På avelsstationen fanns det tikar och valpar upp till tre månaders ålder, sedan skickades valparna ut till herdarna för att leva vid lägret.
Man ansåg att hundarna i Turkmenistan var mest homogen i typ jämfört med hundarna ifrån de andra centralasiatiska republiker där det fans en större variant i typ. I slutet på 1920 talet hette rasen Turkestan Ovcharka och det fanns på den tiden även en Kyrgyzisk Ovcharka. Både dessa raser ställdes ut sparsamt på utställningarna fram till 1937. Från 1938 döptes rasen om till Sredneaziatskaja Ovtjarka och de Kyrgysisk och Turkestan Ovcharkorna syntes därmed inte till efter att rasen döptes om.
Rasen var inte talrik på utställningarna förrän fram tills slutet på 1950-talet då uppfödningen av rasen kommer igång i den dåvarande Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Man importerade hundar från Turkmenistan eftersom man ansåg att hundarna därifrån var mest rastypiska. Hundar från de övriga dåvarande centralasiatiska republiker ansågs variera mer i typ och att inte alltid vara renrasiga.

Under 1950-talet börjar man märka av vissa nedskärningar i betesmarken och användningen av mindre herdehundar såsom pumi och puli, detta minskade användningen av Sredneaziatskaja Ovtjarkan.
Det var inte förrän tills mot slutet av 1980-talet som man började se ett större antal av rasen på utställningar i Sovjetunionen och under dessa 20 år fram tills idag har rasen nu blivit en av Rysslands allra populäraste raser.
Man måste se till att rasen behåller vissa rastypiska detaljer såsom platt skalle med knappt märkbart stop, bred nos parti, bred och djup bröstkorg som ger plats för lungorna och hjärtat, sunda extremiteter, dessa rasspecifika punkter är en livsnödvändighet för att rasen skall kunna överleva i sina hemtrakter, speciellt i ökenområden.
Utöver de exteriöra krav så måste man se till att bevara rasens karaktär som formats av naturen och rasens sätt att arbeta under de tusentals år som rasen funnits.